#SVBF60år - del 3: 16 raka SM-guld - ett oslagbart rekord?


Den började 1966! Svensk volleybolls längsta svit. Lidingös herrlag dominerade i två decennier och vann 16 raka SM-guld! De utvecklade svensk volleyboll från hobbynivå till europaklass.



Bild 1: Tjecken Mirko Lachmann kom till Lidingö som spelande tränare 1966 och införde modern teknik och taktik i svensk volleyboll. Bild 2: Mats Ekman och Jan Lundgren blockar mot finska Pieksämäki medan Anders Kristiansson är beredd. Bild 3: Janne Lundgren blev ”Mr Volleyboll” och vann 14 raka guld. Foto: Fricis Forstmanis / Åke Lager / Fricis Forstmanis.


Lidingös första SM-guld togs 1966. Stående fr v: okänd ledare, Tore Fiskvatn, Raimond Rätt, Lasse Melto och Lars-Göran Bärlund (ledare). Knästående: Jan Svensson, Matti Viita, Jan Lundgren och Jan Lundström. Foto: Fricis Forstmanis

Lidingö SK:s volleybollsektion bildades redan 1962 med Piero Veschetti och Matti Viita som initiativtagare. De spelade flera SM-slutspel innan de 1966 tog det första guldet, kanske beroende på att man föryngrat laget med tre ynglingar som alla hette Janne - Janne Lundgren, Janne Lundström och Janne Svensson. Den senare kom så småningom att bli ordförande i Svenska Volleybollförbundet och ledamot i Internationella Volleybollförbundets ekonomikommitté.

Janne Lundgren kom att kallas för ”Mr Volleyboll” och blev den förste svenske volleybollspelare som var känd för fler än ”de närmast sörjande”. Under nästan två decennier var han tongivande i landslaget och innan han slutade 1979 hade Lidingö tagit 14 raka SM-guld .

”Fast jag har 15 SM-guld”, brukade han påpeka. ”Jag har ett i segling också, som gast åt bröderna Kraepelin en gång i tiden”.


Lagbild från 1969 då laget föryngrats och fått tuffare matchdräkt. Fr v: Lennart Laupa, Arvo Comén, Jan Lundgren, Anders Kristiansson, Jan Svensson, Mirko Lachmann, Matti Kähäri (nu Mattias Arnkärr) och Jan Lundström. Foto: Fricis Forstmanis

Janne Lundgren och kompisen Janne Lundström var idrottsintresserade ynglingar och allt som oftast sökte de sig till Bosön, där de simmade och spelade bordtennis. Men där fanns också Sveriges bästa damlag i volleyboll och snart hade flickorna lockat grabbarna att pröva på volleyboll. Lidingö SK tränade ofta på Bosön och det var så det började och Janne Lundgren kom sedan att vara med om hur Lidingö gick i täten och utvecklade svensk volleyboll. Pappa Rune Lundgren kom också in som driftig ledare i klubben.

”När jag började fick den som var i mitten fram passa, och ett bakåtpass var snudd på sensation”, berättade Janne Lundgren i en intervju efter det 14:e guldet. ”Sedan kom tjecken Mirko Lachmann till klubben hösten 1966 och lärde oss modern teknik och taktik. Vi började med löpare från baklinjen som passade, fast då var vi fyra passare.”

Under sin aktiva tid fick Janne Lundgren vara med om att passarrollen utvecklades till nuvarande spelsystem med bara en passare. Tillsammans med Anders Kristiansson tog han över tränarrollen när Mirko Lachmann flyttade utomlands 1971.

”Mirko blev tränare för Montpellier i Frankrike och det var just Montpellier vi lottades mot i Europacupen hösten 1972. Bortamatchen var för övrigt min första utlandsresa med Lidingö SK”, berättar Olle Åström som sedan var med om att vinna åtta SM-guld i rad.


Två av nyckelspelarna i Lidingös segersvit, Anders Kristiansson och Janne Lundgren. Foto: Mats Bengtsson.

Så småningom slutade Anders Kristiansson som spelare och tog på egen hand över tränarsysslan. För varje år utvecklade man spelet, taktiken, träningsmetoderna och träningsmängden så att inget annat svenskt lag kom ifatt.

Laget kom så småningom att bestå av egna lidingöprodukter, som t ex Olle Åström, Jüri Loosme, Peter Rosén, Ragnar Erkander och spelare från övriga landet, som gärna sökte en utbildning i Stockholm så att de kunde få spela med Lidingö. Några regelrätta värvningar var det knappast tal om, när till exempel Lennart Larsson, Arvo Comén, Mattias Arnkärr (f d Kähäri), Sam Jopevir (f d Johansson), Robert Malnacs, Mats Ekman eller Ulf Martinsson kom till Lidingö. Däremot försökte man aktivt värva Veikko Koskelainen när han skulle flytta till Stockholm, men han valde Sollentuna. Vid vissa landskamper kunde förstasexan nästan uteslutande bestå av Lidingöspelare.

Olle Åström är med 101 landskamper, tränaruppdrag och inte minst som beachvolleyspeaker ett känt namn i volleyboll-Sverige. Hade det inte varit för Janne Lundgren hade det nog inte blivit volleyboll för Olle.

”Jag minns hur han kom till vår skola i sportbil och de häftigaste kläder man kan tänka sig och visade hur man spelar volleyboll. Efteråt frågade han om det var någon som ville komma till klubben och börja träna. Klart man ville, coolare kille än Janne hade jag aldrig träffat”, berättar Olle.

”Vi har hela tiden lärt oss nya finesser och försökt utveckla spelet utan att fastna i gamla grejer. Det har jag upplevt mycket stimulerande och är en av orsakerna till att jag hållit på så länge”, berättade Janne Lundgren innan ha la skorna på hyllan 1979.


Lidingös matchdräkter stack alltid ut. Här är laget som tog SM-guld 1979. Stående fr v: Robert Malnacs, Lars-Göran Åkerström, Andreas Luiga, Peter Rosén, Ulf Martinsson, Anders Kristiansson och Mats Ekman. Knäst fr v: Jan Lundgren, Krister Holm, Jüri Loosme, Olle Åström och Ragnar Erkander. Foto: Åke Lager

Sedan Janne lagt av tog man ytterligare två raka SM-guld, men 1982 bröts sviten. Då avgjordes slutspelet som en serie. Det var dramatiskt ända in i sista omgångens sista set. Lidingö ledde med 11-7 mot Tapper/Progona från Göteborg, men tappade setet sedan en 18-årig yngling vid namn Bengt Gustafson dundrat in den ena smashen efter den andra. Därmed spelade han SM-guldet till Floby. Progona tog silver och Lidingö brons, bara setskillnaden avgjorde mellan de tre.

Lidingö SK fortsatte att producera talanger som Urban Lennartsson och Dag Erlandsson och har efter att sviten bröts vunnit ytterligare två SM-guld, 1987 och 1990, alltså totalt 18.

Lidingö nöjde sig inte bara med att vara bäst hemma i Sverige. De prövade sina vingar internationellt och överraskade alla när de som ”intjatat reservlag” vann den prestigefyllda mellandagsturneringen i holländska Apeldoorn 1978. Janne Lundgren utsågs till MVP i konkurrens med massor av VM- och OS-medaljörer.

”Efter turneringen blev det en hemresa jag aldrig ska glömma. Det var snökaos i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige. Konduktören sa bara ’nicht, nicht’ när han såg att vi hade biljetter till Stockholm. I Hamburg låg snön meterdjup och man sa att det skulle ta en vecka innan det gick ett tåg till Sverige. Vi hittade ett billigt hotell och ringde hem och berättade läget. Någon dag senare hade styrelsen ordnat så att ett litet privatplan kunde hämta hem halva laget, nästa dag kom de tillbaka och hämtade resten”, berättar Olle Åström.

I Europacuperna lyckades man ta sig till kvartsfinal som bäst. Flera gånger tog det stopp mot de finska ärkerivalerna Pieksämäki. 1975 stod CSKA Moskva för motståndet och en 16-åring vid namn Alexander Savin imponerade redan då med sin spänst. I drygt tio års tid var han sedan en av världens dominerande nätspelare.

Lidingö var inte bara ledande när det gällde träning och matcher. De var först med att ha leasingbilar och de gick i spetsen med sina matchdräkter som oftast var lite extra, eller ibland ”extra allt”.

Den sista säsongen i elitserien blev 1994 och klubben förde efter det en tynande tillvaro i lägre divisioner om man inte räknar in alla guld man tagit i veteran-SM.

Så småningom fick Volleybollförbundets nuvarande ordförande Lennart Neovius fart på verksamheten och de senaste supertalangerna Lidingö SK producerat är syskonen Jonatan och Hanna Hellvig.


Lidingö SK-fostrade syskonen Hanna och Jonatan Hellvig har nått stora framgångar nationellt som internationellt och i både volleyboll och beachvolley. Foto: Robert Boman.

An error has occurred. This application may no longer respond until reloaded. Reload 🗙