#SVBF60år - del 11: Ungdomsvolleyns utveckling från SM till volleybompa

Organiserad volleyboll för unga fanns inte vid förbundets begynnelse. Uppfinningarna studsa, fånga och kasta har sänkt volleybollens debutantålder radikalt. Åke Lager skriver här om ungdomsvolleyns utveckling från 60-talet tills nu.

Hasse Stahl lär ut fingerslaget. En förening som kom igång tidigt med en bred ungdomsverksamhet var Vingåkers VK. Foto: Berndt-Joel Gunnarsson

Under volleybollens första årtionde i vårt land, 1960-talet, fanns det egentligen ingen ungdomsverksamhet. Några enstaka klubbar hade juniorträningar. Det fanns ungdomar i många av klubbarna, men utan att man hade speciella ungdomsträningar.

1967 spelades de första SM-tävlingarna för juniorer. Vara VK vann damklassen och Sollentuna VK, med bland andra Anders Kristiansson och Torsten Rothoff, vann herrklassen.

För att stimulera verksamhet längre ner i åldrarna startade man 1970 en ungdomsturnering för 16-åriga distriktslag. Jag var själv med och arrangerade premiärturneringen i Ulricehamn 1970. 13 lag deltog. Skåne vann pojkklassen och Västmanland vann flickklassen. 1971 startade också 70-iaden som var en rikstäckande, årlig tävling för ungdomar i många sporter, däribland volleyboll.

Genom populära lärarkurser både i Tjeckoslovakien och Sverige på 1960- och 1970-talet kom volleybollen allt mer in i skolorna. Man drog igång tävlingen ”Volleysexan” för att få fart på sporten i mellanstadiet. Redan debutåret 1973-74 deltog hela 401 lag i de åtta distrikt som arrangerade tävlingen.

Minivolley gjorde entré

Fortfarande var det ”riktig sexmannavolley” som gällde, men man började vid den här tiden experimentera med minivolley som var tänkt för barn upp till 12 år. Man sänkte nätet till 2.10, man minskade planen och man spelade med tre spelare. På så sätt kom man lättare igång med färre spelare och på mindre ytor. Man tog också fram en speciell miniboll och en skumplastboll.

Sverige, med förbundets konsulent Jörgen Hylander i spetsen, arrangerade 1975 det första internationella symposiet om minivolley. Det hölls på Ronneby Brunn med ett 60-tal deltagare från 18 länder. Bland föreläsarna fanns de båda landslagstränarna Hiroshi Toyoda från Japan och Horst Baacke från Östtyskland. På plats fanns också Ruben Acosta från Mexiko, då vice ordförande men senare legendarisk ordförande i det internationella volleybollförbundet. Jörgen Hylander fick inbjudningar till länder som Bahrain och Italien för att sprida minivolley internationellt.

Ungdomsturneringarna kom till

Under 1970-talet växte det fram ungdomstävlingar för klubbar på distriktsplan och allt fler klubbar började med träning i rena ungdomsgrupper. Det fanns också ungdomsläger av olika slag, både distriktsvis och nationellt. Ett populärt läger hölls varje år på Gotland. Stora ungdomsturneringar som DalaCupen i Falun (start 1976), Trekungaslaget i Kungälv (start 1978) och Big Step/TopMini (Ungdomsfestivalen) i Sollentuna (start 1979) kom också igång.

– Att åka på turnering, särskilt till Trekungalaget i Kungälv, var toppen. Vi åkte med flera bussar och då fick man ju chans att träffa både tjejer och killar från andra lag i klubben. För många ungdomar var det först här de insåg vilken stor klubb med bred ungdomsverksamhet vi var. Till vardags tränade lagen i olika delar av kommunen, säger Peter ”Pekka” Wilhelmsson från Sollentuna VK.

– BigStep/TopMini-turneringen, senare BigStep/Volley2000, som vi arrangerade själva var ett jättebra sätt att svetsa ihop klubben. Föräldrar jobbade med allt från transporter till matlagning. Tyvärr blev vi utkonkurrerade av Volleybollförbundet när man började köra Volley 2000 i Falköping och senare i Örebro, säger Pekka.

Pia Ahlengärd var en av alla ungdomar i Sollentuna som senare kom att bli landslagsspelare. Hon berättar hur kul det var med alla ungdomsturneringar och hur man hejade på klubbens alla andra lag.

– Det fanns många turneringar i Stockholmstrakten som Chiquita Cup och Väsby Cup, men bäst var Big Step där det var många utländska lag med från till exempel Finland, Sovjet och Estland. De estländska tjejerna lärde vi känna lite extra för vi tyckte lite synd om dem. De hade så gammaldags kläder, skor och knäskydd, men oj vad de var bra i volleyboll. Vi hade vunnit ganska mycket i Sverige, men vi fick stryk av de estländska tjejerna, säger Pia.

– Vi hade också lyckan att få åka på turnering till Estland. Då tog vi med oss strumpbyxor, schampoo och kaffe. I Sverige fick tjejerna bo hemma hos oss men i Estland bodde vi på hotell. I hallen var det så iskallt att vi värmde upp med vantar på oss och efter matchen fick vi en chock för det fanns inget varmvatten i duscharna, fortsätter Pia som tycker att det är trist att den årliga tävlingen mellan distriktslagen har dött ut.

– Det var så häftigt att bli uttagen till "Stadslaget" som det kallades i Stockholm. Där fick jag också spela tillsammans med Angelica Ljungqvist och Dewi Surjadi som annars stod på andra sidan nätet i Vallentuna och var våra värsta rivaler, säger Pia.

– Jag minns hur häftigt det var att åka på turneringar med alla lagen från Uppsala, inte minst Chiquita Cup. Ett år fick jag alla uppsalaspelare att skriva sina autografer på bananreklamen, bland annat blivande landslagsspelaren Per Köhler (då Nyström), säger Nettan Gustavsson (då Öberg) och visar upp trofén.

Hon har också ett gammalt tidningsurklipp där det står att hon var lagets dominant när de vann finalen mot Vendelsö 4H.

Volley 2000 betydde spel med studs

Många klubbar kunde också ha volleybollgrupper på högstadieskolorna i det som kallades ”Fritt valt arbete”. Själv hade jag många sådana grupper, men jag och andra brottades alltid med att få igång ett fungerande spel bland nybörjare. Vi testade allt möjligt, men att tänka så långt utanför boxen som att tillåta studs kom vi aldrig.

Det gjorde emellertid förbundskapten Anders Kristiansson när han på 1990-talet ”uppfann” fyrmannaspelet Volley 2000. En genial idé där laget har en studs i golvet, oftast efter servemottagning, utöver tre slag för att returnera bollen. Genast försvann servens dödande övertag och det blev mycket mer spel, det vill säga roligare.

Han intervjuades i det internationella volleybollförbundets nättidning och sa då: ”Volley 2000 är bland det bästa jag gjort. Kärnan i Volley 2000 är inte studsen. Det viktiga är att en spelare lär sig läsa bollens rörelsemönster bättre och har längre tid på sig att koordinera sina rörelser. Jag ville uppnå att man snabbare kom till spel och fick in ett rörelsemönster som gjorde att man kom till avslut. Det första ungdomsspelare vill kunna är att smasha precis som sina idoler. De behöver en snabb feedback för att inte tröttna och tack vare Volley 2000 får de ganska snart en känsla för vad sporten innebär och bättre utdelning på sina försök.”

Turneringen Volley 2000 drogs igång i Falköping. Senare har den bytt namn till Mikasa Challenge och har flyttat till Örebro. Trots att pandemin störde förberedelserna deltog 143 lag nu i september 2021.

Kidsvolley adopterade vi från Danmark

Några år in på 2000-talet importerade vi Kidsvolley från Danmark. Inte så konstigt att Skåne kom igång tidigt och en av de första klubbarna var Engelholm där systrarna Anna och Isabelle Haak kom med i Kidsvolleyn. Eftersom det lekfullt bygger på att fånga och kasta, på rörelse och samarbete, kan man börja i ännu yngre åldrar.

Numera har vi barn- och ungdomsvolley i fyra-mot-fyra som är indelat i olika svårighetsgrader, så kallade levlar. På några levlar får man kasta och fånga, på andra spela med studs och på level sju utan studs eller kasta och fånga.

Med volleybompa finns volleyboll från vaggan till graven

Det senaste tillskottet är Volleybompa för de allra yngsta, upp till sex år. Det utvecklades av Habo Wolley som i juni 2014 beviljades medel från Allmänna Arvsfonden för projektet. En del av projektet var att dokumentera och beskriva det på ett sätt som övriga volleybollsverige skulle kunna dra nytta av.

Att vi nu har verksamhet att erbjuda alla åldrar har gjort att vi också kan fånga upp idrottstalanger på ett annat sätt än tidigare, då de ofta hade valt fotboll, ishockey eller innebandy innan de var gamla nog att kunna plockas in i en volleybollförenings verksamhet.

Idag kan svensk volleyboll erbjuda verksamhet från vaggan till graven - från Volleybompa ända upp till ”dinosaurievolleyn” för oss åldringar i Uppsala, med målsättningen att hålla på tills vi kan spela i +80-klassen. Fast då kanske vi får köra levlarna i omvänd ordning.

En blivande landslagsspelare? I vart fall har han redan vant sig vid tröjan. Volleybompa och Kidsvolley gör att man kan börja med volleyboll i ung ålder. Foto: Åke Lager

Den första distriktsturneringen för ungdomar arrangerades i Ulricehamn 1970. En av spelarna i Västergötlands lag var Yvonne Olauson, numera invald i Hall of Fame. Foto: Åke Lager

Den japanske landslagstränaren Hiroshi Toyoda var föreläsare på det internationella minivolleysymposiet i Ronneby 1975. Foto: Manfed Utz

Jörgen Hylander, konsulent på Volleybollförbundet, var med och utvecklade minivolleyn internationellt. Foto: Åke Lager

Gottsunda VK var bara ett av alla ungdomslag som fanns i Uppsala. De vann 70-iadens riksfinal 1980. Tvåa i främre ledet är Carro Stenbom som senare kom att bli landslagsspelare och redan 1983 spelade EM-slutspel. Foto: Jörgen Hylander

Volley 2000-turneringen, sedermera Mikasa Challenge, är en populär ungdomsturnering. Här spelar Falköping final i P13 år 2005. Foto: Åke Lager

Nettan Gustavsson med alla uppsalaspelarnas autografer från Chiquita Cup. Foto: Åke Lager

TopMini i Sollentuna 1980. Landslagsspelaren Hans Wiksten är domare. Foto: Åke Lager

Pia Ahlengärd tyckte det var roligt med alla ungdomsturneringar. Speciellt minns hon ett besök i Estland. Foto: Åke Lager